Hej igen från...

White lagoon beach ☀️ 
Vi har har ljuvliga dagar i solen. 
Jag äter, sover, dricker och sen är det repris på det! 
Idag har varit en jobbig dag, tänker tillbaka på Hampus begravning, ja inte bara det. Magnus samtal har gått på repeat i huvudet idag... 
Lustig känsla, att få samtal, samtalet som förändrar hela ens liv. 
Just känslan att få veta att mitt barn är borta, jag vill ha bevis, men får inte se han förrän dagen efter. 
Jo, det är bevis nog, även om det är dagen efter. 💔
Tillbaka till dagen före Hampus begravning, bara att skriva detta är utom min fantasi. 
Thomas hämtar sin son, Christoffer under kvällen. 
Jag sitter på balkongen med ett glas rosé, tårarna rinner, dom rinner och gör ont på kinden! 
Chrisoffer kommer ut på balkongen, frågar hur jag mår. Inte bra, men kramar han och säger, tack att du är här ❤️
Morgonen den hemska dagen då jag ska begrava mitt barn 💔
Jag har en oros känsla i kroppen, vet vad som väntar mig, fast ändå inte. 
Morgontimmarna rullar iväg och det är dags att ge sig av.
Är allt med? 
Halsbandet? 
Allt annat? 
Jag är arg, irriterad, fast egentligen inget av det. Känslan jag befinner mig i är grym. 
Hur ska jag regera? 
Framme vid Huskvarna kyrkogård ⛪️ 
Ser min älskade kusin (lillasyster) med familj, dom som hjälpt mig att fixa bildspel och annat till Hampe ❤️
Kramar om dom och frågar hur det ser ut? Det är fint säger Ida. Väldigt fint. 
Vi har fått en tid, tid då vi ska se allt innan kyrkan fylls. 
I efterhand förstår jag varför, jag hade aldrig kunnat gå in och se mitt älskade barn i kistan utan att fått se det innan begravningen. 
Den käftsmäll, högerkrok jag fick kommer jag A L D r I G glömma. 
Där ligger mitt älskade barn i en kista, vi valt åt honom 💔
(null)

När vi gick in i fullsatt kyrka skakade hela jag, Nova vill att jag skulle bära  henne, fokus Lindha, så hon mår bra ❤️ 
Väl framme vid vår bänk, kände jag en våg av smärta, det är på riktigt nu Lindha. Tror att jag hitintills hoppats att allt var på skoj, dom har lurat dig, det värsta man kan göra men du är lurad?! 
En bit in i ceremonin får jag panik, vill ut. Säger till Thomas, jag måste ut, jag får ingen luft. 
Då öppnas dörrarna, det strömmar in syre och jag får kraft igen, kraft att ta farväl. 
Där helt plötsligt står Björn, det är dags att gå fram, lämna blomma och säga adjö, hur ska jag kunna säga farväl till mitt älskade barn ❤️
Vi går fram, jag får stötta mig på kistan, jag skakar, känns som jag ska falla, hur ska jag fixa detta? 
Bryter, bryter och kramar om Hampus pappa, säger till han, jag vill att han kommer tillbaka, väck han, han måste hoppa ut ur kistan. 
Vi kramar om varann, ser Nova och hon kommer, tar henne i famnen, kramar henne och kommer alltid finnas för henne ❤️
(null)
Denna lilla är mitt allt nu ❤️

Jag måste kunna gå vidare men det är jobbigt, tungt, konstigt och egentligen inget en förälder ska behöva göra!
Jag vill att det ska vara som vanligt, 
tjat, tjat o lite till tjat ❤️
Sa till Thomas, det är tyst i min mobil, nu inser jag hur mycket kontakt vi hade i cybervärlden. 
Aldrig någon som ringer eller smsar, vi hade ju konversation på något sätt varje dag, dygnet runt. 
Spelade aldrig någon roll vad klockan var, du hörde av dig. 
Skjuts, prata, pengar, säga: älskar dig mamma ❤️ 
Jag hatar att jag inte får något från dig 💔 jag längtar efter kontakt ❤️
Unge, älskade unge kom hem ❤️
(null)
                 Mammas plutt ❤️