Idag för 6 .....

månader sen var jag på Sweden Rock, jag hade tagit en cider eller två. Solen sken, det var varmt, dammet från marken låg som en dimma över festivalområdet. Jag var skitig, hade damm precis överallt.
Nu var siktet inställt på kvällens event, den sista showen för denna gången. När vi gick till bussen kom tanken upp på hur kul festivalen varit, på alla nya människor man träffat och denna härliga gemenskapen som finns på Sweden Rock.
När vi gick mot bussen måste olyckan inträffat. Jag hade inte en aning att Hampus var död.
Vi missade bussen och kom med nästa, tur var väl det för i den bussen var vi inte speciellt många människor.
Dom andra gånger vi åkt mellan Sölvesborg och Norje var bussarna välfyllda. 
Smärtan som gick genom kroppen när jag fick beskedet går inte beskriva. Ibland eller väldigt ofta försöker jag minnas, jag vill kunna bearbeta vad som verkligen hände där på bussen, hur ska jag annars få dessa bilder ur min hjärna? 
 
Det känns som det hände igår och samtidigt känns det som det är en evighet sen, som du lämnade oss.
Det är lika overkligt som innan, men förståndet förstår att du är död!
 
 
När jag ser D i g på bild, blir min känsla där är han ju. Jag blir varm innombords och längtan att få en kram är oändlig. 
I nästa tankebild ser jag din urna, nu är du aska, du finns inte mer och det gör så jävla ont.
 
 
Tårarna trillar nu, jag ser knappt tangeterna genom mina tårar, det är suddigt, man mår illa, det drar och sliter i den lilla ork man har att hålla sig flytande.
Det finns så mycket minnen som river upp min sårskorpa på sorgen. Det kan vara ett ord, en hylsnyckel, en maträtt, bara att få se din justrumpa när jag letade efter julsakerna.
Där låg den, jag tar den, kramar om den och alla dessa minnen man har, dom gör mig både glad och ledsen. 
6 månader av oändlig sorg, grym smärta och ett liv som förändrats totalt. 
 
 
#LEVVÄL ❤