Återblick 🖤

Det är tisdagen den 19/6 jag ska till Värnamo för att göra gastroskopi och koloskopi då läkarna misstänker cancer i tunn eller tjocktarm. 
Thomas följer med mig, vi är ute i god tid, väldigt god tid. Jag är nervös, vill ta något som lugnar, det får jag inte, magen ska vara tom, jag får isåfall det intranevöst på sjukhuset. Jag har inte ätit sen dagen innan, om jag tänker efter så har intag av mat sedan Hampus försvann varit på minuskontot. Gör inget för jag har 20 kg på pluskontot! 
Väl i Värnamo är vi alldeles för tidiga, vi kollar in Hemmahallen, utbudet är betydligt större än hos i Jönköping. Hittar små fina porslinsballonger till Nova, dom kommer bli fina på väggen i hennes rum. 
På väg ut från affären, ringer mobilen. Tjejen som presenterar sig som Sandra är prästen som ska ha hand om Hampus begravning 🖤
Hon beklagar det som hänt, det overkliga som inte ska ske. Jag känner mig stressad, Thomas har redan backat ut bilen, säger att hon får vända sig till Hampus pappa för jag ska på läkarbesök. 
Väl på sjukhuset är vi ändå tidiga, väntar i väntrummet, väntan känns som en evighet. 
Jag sitter där, försöker bläddra i tidningar, men jag vet inte vad jag läser. Jag kan inte koncentrera mig. Helt plötsligt nr 93, det va jag. Usch och fy det är nu det ska ske, jag har googlat och vill inte. 
Följer med en kvinna in och hon berättar hur det ska gå till. 
Får klä av mig, ta på mig dom snyggaste byxor med lufthål baktill.  
Du kan sitta ner och vänta, så hämtar dom dig snart, kändes som jag väntade hur länge som helst. 
Kvinnan som hämtar mig är lugn och saklig hon berättar hur de ska gå tillväga. 
Fick ligga och vänta på överläkaren som skulle utföra gastroskopin. Han kommer in, troligen 10 år yngre än mig. Ställer några fråga, minns dom inte ens.
Jag vill ha bedövning, säger jag. Han sprayar in det i munnen snabbt och intensivt, det märks och känns att han har bråttom. 
In med bitringen, andas lugnt så kör vi... 
Jorå, svälja en vattenslang som trycks helt fel är ju lätt, jag ulkar, tårarna ringer, sköterskan som hänger över mig och säger andas in genom näsa, långa andetag. Jag sliter ut slangen, säger till att du trycker på fel ställe. Jag andas panikartat, tårarna rinner och säger till läkaren. 
Låt mig få andas lite! 
Då provar vi igen säger jag, andas när jag stoppar ner slagen, jag ulkar, tårarna rinner och jag känner mig panikslagen. Helt plötsligt är han klar, jag hör han säga, det ser bra ut. 
Hinner andas ut en stund, nu går vi över till andra rummet. 
Där var det lugnare, mindre intensivt men obehagligt. 
Får svar direkt: Allt ser bra ut, du kan andas ut. 
Jag som ställt in mig på att nu ska du kämpa, kämpa mot cancer och du ska vinna! 
Nu får jag kämpa för annat, något helt annat som smärtar, värre än allt man kan föreställa sig! 
              S O r G 🖤

       Det är onsdag den 20/6 
Vaknar upp, utvilad är något som troligen kommer längre fram i livet om man får vara med, jag kommer aldrig ta något eller någon för givet mer. 
Vi har bestämt tid med Björn på bårhuset klockan 14:00 hämtar upp Christoffer, Thomas son, sen vidare till Magnus som jobbat. 
Vägen dit var orolig, hade jag Novas halva hjärta med mig, det skulle på Hampes hals. 
(null)
Nova ska få H:et när hon förstår ❤️
Hon förstår redan, ikväll har hon själv viljat titta i Idas bok och hon är ljuvlig när hon tittar och pekar ❤️

Min morbror Göran var där, stod utanför och pratade med Björn. Kändes skönt att han fanns där. 
Inne i kapellet satt Henke, han var med Hampus när olyckan hände, med sig hade han en tjej, minns inte namnet nu men är tacksam att hon fanns där för Henke ❤️ 
Jag kände mig lite cool, jag hade ju redan sett Hampus innan. 
Snacka om käftsmäll, där ligger Hampus i en kista, jag börjar skrika, gråta, hyperventilerar, jag vänder och går, kändes som jag skulle svimma. Björn finns där, han stöttar säger kloka ord. Han lugnar ner mig! 
Tar några steg in i rummet, där ligger min älskade son i den kista vi valt, den skjorta jag strök, hans halsband, en påse Ahlgrens bilar, nallebjörnen Emma gav Hampus när hon sa farväl.
Han ser fridfull ut, han är fin, ett litet blåmärke på höger tinning. 
Jag gråter, pratar, pussar och kramar på han ❤️ lägger på Novas halva hjärta och berättar att hon får din halva när hon är redo ❤️ 
Det är så overkligt, han är ju mitt liv, min stora kärlek ❤️
Går ut och in ett par gånger, säger att nu är jag klar, dörren stängs, är det slut nu? Vi pratar i rummet utanför, Björn säger att vi kan säga farväl fler gånger om vi vill innan begravningen, men han kommer förändras. Jag är klar! 
Fast när vi sitter där, inser jag att jag har inte fått vara ensam med Hampus sen han lämnade oss. Jag vill gå in ensam.
           ❤️  H A M P U S ❤️  
Jag berättar hur jag mår och känner. Jag blir lite arg, ångrar mig, varför blir jag arg? 
Jag vill att du ska vakna, blir som ett mantra..... Du vaknar inte, tårarna rinner 💔 
Mitt förnuft förstår, men mitt hjärta och själ kommer aldrig förstå 💔 
Kramar och pussar på dig och säger farväl älskade unge ❤️
Nästa gång vi ses så begravs du, så sjukt.....