Blogga som ett proffs...

<a href="https://www.bloglovin.com/blog/19649041/?claim=d38nea5jstj">Follow my blog with Bloglovin</a>
troligen inte, men för att kunna skapa en blogg som inte bara handlar om min sorg, behöver jag göra lite mer än vad jag gjort innan.
Jag har haft några dagar, ja nästan veckor där min energi gått åt till att överleva. Att sätta sig och skriva ner sina tankar är svårt när orken knappt räcket till för att leva.
Besökt vårdcentralen var och varannandag för att hjälpa mig att må bättre, att få insikt hur kroppen fungerar under sorg. 
Psykologbesöken är som en stor ballong, när man går därifrån har hon gett mig verktyg att sticka hål på skiten.
Ibland blir det en stor smäll, ibland pyser den bara lite, men den blir mindre i vilket fall. 
Varit hos sjukgymnast som ställde frågor, hur jag mår, smärta i kroppen osv.
Jag berättar att min smärta är i hela kroppen, jag får stroke och hjärtinfarkt varje dag säger jag, hon skrattar och säger att det är nog spänningar i kroppen som ger dessa symtom. I nästa veva säger jag att mina armar värker och som dom värker, säger till Thomas på kvällarna "hugg av dom" 
Hon undrar hur jag vill gå vidare, övningar att göra hemma... Eller hur, det skiter man ju i efter två gånger. Näää, säger jag. Hjälp mig här hos er, på rehabenheten.
Det hela resulterar i en form av Basal kroppskännedomsträning i grupp.
Skeptisk? Nja, ja lite men ändå nyfiken. 
Balanserad hållning, frihet i andning och rörelse samt menatl närvaro är centrala begrepp.
Första gången var igår, vet ni jag somnade och hon fick väcka mig. 
Berodde det på att jag kunde andas, släppa spänningarna eller är jag mentalt slutkörd?
Något måste ju gått in , för jag tänker på hur jag sitter ni när jag skriver.
  (null)

 
 
 
Jag försöker hitta tillbaka till livet, livet när det rullar på.
Fast jag vill inte att det ska rulla på som vanligt, jag vill stanna upp, känna tacksamhet för att just jag får vara en del av livet, som min älskade Hampus fick lämna alldeles för tidigt.
Någonstan känner jag att han finns med mig, när jag bäddade idag, kändes det som han var där i min närvaro, fast han är frånvarande. Lustig känsla, men ändå en behaglig sådan.
Frågade är du här Hampus? 
Fick naturligtvis inget svar, men kände ändå närvaro, så jag fortsatte prata.
  (null)

Jag har börjat baka, pyssla lite igen, det måste vara ett tecken på att det går åt rätt håll. Dom små stunder av att göra annat, gör att jag lämnar mitt nuvarande arbete S o R G på rast en stund. 

(null)

(null)

(null)

(null)




 
* När man bara tänker för mycket.
  Man övertänker verkligen allt.
  Tillslut orkar man inte längre.
  Man orkar inte fundera så mycket om det är bra, eller om det är dåligt.
  Kan man inte bara få leva utan att känna så jävla mycket hela tiden.
 
#levväl ❤️
 
 
 
 
 
 
 


2
Anonym

Kram ❤️

Svar: ❤️
Lindha

Anonym

Kram ❤️ / Mari

Svar: ❤️
Lindha