Fick en fin.....

vers av Nina idag, den kändes i kropp och själ. 

*Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. 
I ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. 
Hon vet inte att jag är där för att få henne att förstå.
Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta. 
Jag vakar över min starka mamma, som alltid bär mig i sitt hjärta. 
Hon bär på ett leende, ett leende som hon tror hon döljer. 
Genom himlens port ser jag tårarna som följer. 
Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjligheten hon har. 
När jag vakar över min starka mamma... genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att änglarna vakar över mig nu som hon gjorde förr.
Jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär, har du möjlighet, gör ett besök.... och visa att du håller henne kär. 
Vad hon än säger, hur hon än mår. 
Min S T a R K A mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår*
(null)
Så tacksam för alla bilder man har kvar i sociala medier 🙏🏻 
Ibland verkar det som mina vänner känner på sig att idag är en värre skitdag än andra. 
Erna som svänger förbi med korg full med godsaker, pratstunden som gör att man just där och då mår bättre, känslan att få må bra en liten stund är guld värt! 
Ett sms, en kram och lite samtal utanför affären gör att man fixar dagen lite lättare. Tack Maria ❤️ 
Lotta som svänger förbi med en påse omtanke ❤️ 
Hade gärna kramat om dig, synd att jag var ute på vift. 
Ida som finns 24/7 ❤️ 
Jag är tacksam för er alla som finns där för mig, ingen glömd ❤️ 🙏🏻
(null)

Dom här två gör att jag orkar vidare ❤️Thomas som själv har sorg, han har inte bara sin sorg utan får stå ut med mig. 
Känner själv att jag är förändrad, jag är inte samma Lindha men hur ska kan jag någonsin bli det? 
En stor del av mig, en stor bit av mitt hjärta är borta.
Denna stora tomhet, kommer över mig överallt nu förtiden, tårarna har inget stopp. 
Jag har fått lustig känsla i huvudet, något jag aldrig upplevt innan, det är tur jag går till psykolog. 
Annars hade jag nog trott jag var påväg att bli tokig, allt är normalt på en akut stressreaktion, tex sorg. 
Kropp och själ reagerar precis som den ska enligt sorgsnurran. 
Min jobbigaste tanke som snurrar är, snart är det urnsättning, då är det slut, då grävs urnan ner, hur fan ska jag fixa att det är slut? 
Har ju haft något att "hålla" fast vid innan, nu då? 
Är det då mitt stora sorgearbete börjar? 
Är det då mitt "nya" liv som mamma till dött barn börjar, när han är i jorden. 
Hampus lämnade kroppen innan det smällde, det är jag helt säker på, men det är ju kroppen man ser och säger farväl till. 
Det är tungt att andas, den stora tunga medicinboll som slungas runt i kroppen gör att man blir matt, man orkar fixa livet, men det blir på sparlåga, det går i slowmotion. 
Nu är Nova hos oss, hon hjälper mig i min sorg ❤️ med henne måste jag vara närvarande till 110% och det känns skönt att fokusera på annat.
Sorgen finns där alltid, men jag andas lättare när hon är med mig. 
Tur jag bloggar nu, annars hade jag somnat, hon sussar så gott bredvid mig. Det bästa som finns att läsa saga och få somna bredvid mitt älskade barnbarn ❤️
(null)

Lev väl därute ❤️




1

Har liksom...

inget att berätta. 
Eller har jag det? 
Vet ni, dom sista dagarna har varit grymma för mig. 
Jag har inte haft denna tunga känsla sen jag fick veta i bussen mot Sölvesborg att mitt barn hade dött, dött i en fasansfull olycka. 
Det värker i kropp och själ. 
Jag kan komma på mig själv, när jag står vid köksfönstret, glor, tittar och bara stirrar ut, ser inget men mår så jävla skit! 
Tårar trillar, jag ulkar, slänger mig ner i fosterställning på golvet och bara "dör" fan, fan vad jag H a T A r att vara jag. 
Jag fick kämpa för Hampus, varför ska jag få lida den värsta, grymmaste upplevelse en förälder kan få? 
Vad har jag gjort?
Varför ska jag få uppleva denna sorg?
Jag har alltid varit plikttrogen, skött mig, lyssnat och stöttat andra. 
Jag har alltid funnits för andra, jag då? 
Varför tar han min enda och största kärlek jag haft? 
Mitt barn ❤️
(null)
Foto: Mattias Thorell 


2

Vilken jävla vecka!

Måndagen börjar med sms om att Hampus sten ligger på hans plats, vi fick ingen information att den var där. 
Det var en chock att se stenen, overkligt att mitt barn har en gravsten.
Han som hade hela livet framför sig!  
Jag tänker ofta att Hampus finns, han kommer snart dundra in genom dörren 
Min hjärna vet, men jag vill inte veta att han är död! 
(null)

Tisdag var dagen som sommaren kom på besök en stund, hämtade Nova på förskolan, hängde tillsammans under eftermiddagen och kvällen. ❤️ 
Hon är ljuvlig, hon hjäper mig att vara i nuet! 
Onsdag och jag skulle träffat Jenna och lilla Clara. 
Natten till onsdagen var nästintill sömnlös, den jäkla medicinbollen som varit liten en längre tid är nu tillbaka, hur fasen blir jag hel igen? 
Onsdagen blev en lång, tråkig, ledsam dag! Jag var i pyjamasen hela dagen! 
Min energi var som bortblåst, jag kunde inte ta mig för något, min dag var i soffan framför tvn. 
Jag känner mig tom, det gör ont att denna tomhet är min sorg, jag vill inte ha sorg, jag vill ha Hampus tillbaka 💔 
(null)

Torsdag och jag hämtar Nova på förskolan, hon ska vara hos oss ett par dagar. 
Det blev en tidig kväll, hon var trött och jag somnade som vanligt när jag nattade henne. 
Innan vi somnade fick jag ett mess från min svägerska, hon visste inte varför hon kände att hon behövde skicka det till mig, det var en slags meditation som jag skulle göra. 
Det vet jag nu för fredagen med alla skriverier om hånet mot Hampus, så behövde jag meditera för att orka med denna bedrövliga händelse. 
Fredag och inte alls medveten om vad som hänt, får reda på det och den känslan gör mig förbannad, ledsen, orolig.
Hur kan en ung kille, han som var mest drivande planera att håna någon som gått bort och lämnat oss i den värsta tragedi som finns. 
Någonstans borde de regerat, vad fan håller vi på med. Ni borde varit ödmjuka och gjort en banderoll, vila i frid Hampus. 
Där och då hade ni fått respekt, det ni och klacken får nu är ett slags hat, en ilska och besvikelse som inte har någon botten. 
Jag kan förlåta för jag är bättre än du! 
Du har blivit polisanmäld, blivit avstängd med det högsta straff SHL kan dela ut. 
Ditt straff när du ska berätta detta för din mamma, det blir ett straff i sig. 
Vi som anhöriga har blivit uppmanade att polisanmäla detta, vi kommer göra det för att visa att detta I n T e är okej. 
För att det aldrig får hända igen. 
Dagen gick liksom i någonslag dimma. Jag mår så dåligt, det tar ju aldrig slut. 
Får ett samtal, begravningsbyrån. 
Nu har vi ett datum för urnsättning, jag vill inte gå, men jag måste väl det?!
Samtidigt som väntan varit jobbig, så har det slutgiltiga inte hänt än, kanske är det inte på riktigt, önska få man. 
Det blir verkligen slut, när urnan sänks ner och mitt liv som är krossats kommer aldrig läka! 
Jag hatar verkligen detta. 
(null)

Lördag, lämnar Nova hos sin mamma. 
Vi ska äta frukost på Scandic, relaxa med kompisar för att sedan se på Hv71 och deras första hemmamatch 💛💙 
Det var skakigt att gå in i Arenan, där har jag många minnen med Hampus från 6 års var han en del av hela hockeykulturen, både som spelare och trogen supporter. 

NBS hyllade Hampus med banderoll och en ramsa, respekt! 
" Hampus Hill vi kommer alltid minnas dig" sjunger hela klacken! 
Så många som saknar Hampus, han har satt spår hos många, för det känner jag mig stolt.