Har liksom...

inget att berätta. 
Eller har jag det? 
Vet ni, dom sista dagarna har varit grymma för mig. 
Jag har inte haft denna tunga känsla sen jag fick veta i bussen mot Sölvesborg att mitt barn hade dött, dött i en fasansfull olycka. 
Det värker i kropp och själ. 
Jag kan komma på mig själv, när jag står vid köksfönstret, glor, tittar och bara stirrar ut, ser inget men mår så jävla skit! 
Tårar trillar, jag ulkar, slänger mig ner i fosterställning på golvet och bara "dör" fan, fan vad jag H a T A r att vara jag. 
Jag fick kämpa för Hampus, varför ska jag få lida den värsta, grymmaste upplevelse en förälder kan få? 
Vad har jag gjort?
Varför ska jag få uppleva denna sorg?
Jag har alltid varit plikttrogen, skött mig, lyssnat och stöttat andra. 
Jag har alltid funnits för andra, jag då? 
Varför tar han min enda och största kärlek jag haft? 
Mitt barn ❤️
(null)
Foto: Mattias Thorell 


#1 - - Anonym:

Det är sååå grymt orättvist😢! Lider med dig, men vad kan jag göra😢! Du har inte gjort något, det bara sker såna här hemskheter ibland! Fy f-n för det! Kram Malin Löf ❤️

Svar: Stor Kram ❤️
Lindha

#2 - - Anonym:

Så grymt orättvist livet är mot dig. Kan inte annat en sända varma tankar och kramar här igenom. Om jag hade kunnat göra så din Hampus kom tillbaka till dig hade jag inte tvekat en sekund, bara så du vet ❤️
Kärlek och kram från Sandra ❤️

Svar: Stor kram ❤️
Lindha