14 månader...

sen du stack din skitunge. 
Jag har faktiskt levt ett liv med många utmaningar, varit med om mycket tufft. 

Inget av mina utmaningar och tuffa saker kunde förbereda mig på smärtan att förlora Hampus, absolut inget. 
Att förlora ett barn är att förlora fotfästet för alltid.
Såg på en dokumentär om Astrid Lindgrens liv,
Hon fick frågan, vad är det värsta som kan hända en människa. 
Att förlora sitt barn, sa hon utan att blinka. 
Om ni visste hur sant det är!

Det går att leva ett okej liv, ha roligt, njuta av stunden, men det finns en sorg som följer med i allt.
Sorgen är som en ryggsäck som man inte kan ta av sig. 
Den hänger där och skaver, är extra tung ibland, i vägen när man ska göra vissa saker, smäller till dig när du minst anar, känns mindre vissa dagar, men du känner att den alltid hänger där.
Ibland är den så vansinnigt tung, jag gråter och skriker och ber den släppa mina axlar, bönar och ber att vara lite lättare, jag orkar inte bära dig mer. 
Snälla ryggsäck släpp mig!
Det finns dagar när ryggsäcken hamnar på magen istället och ingen kan komma förbi den. Den är tokfull och puttar bort alla omkring mig. Det tar några dagar så glider den tillbaka till ryggen och lägger sig lite lättare över axlarna. 
Ryggan är ful och stor, jag hoppas att jag ska hitta en fin och lite mindre. Med vadderade band. Jag ska fortsätta fylla den med kärlek, minnen och det som får mig att må bra, kanske bara för en minut eller två. 
Jag får vara tacksam för de positiva saker jag kan ta till mig. 
Jag ska bära den genom livet med stolthet. 
Kan jag inte ta bort den så måste jag i alla fall anpassa den till att passa just mig. 

(null)

Jag vet att Hampe inte vill att jag ska vara ledsen, men lika mycket som jag Ä L S k A R honom, lika ont gör saknaden. 
Det svåra är att komma från alla tankar, en on, off knapp på hjärnan hade varit toppen. 
Under dessa 14 månader, har jag inte sovit en hel natt.
Vid 02:40 då börjar tankarna, det snurrar och snurrar, jag vill hoppa av men det går inte. 
Nästa tanken när jag skriver detta är. 
Alla har vi ett liv, ta ett djup andetag, andas in andas ut. 
Det kommer aldrig tillbaka, det hjälper mig inte att älta. 
Egentligen borde jag ju säga, nu är det som det är, du får aldrig tillbaka det som hände för 20 år den, 14 månader sen, 1 dag sen, en sekund sen. Lev nu! 
Väljer jag själv om smärta ska finnas där, väljer jag själv att älta osv. 
Ja, jag gör antagligen det valet, på grund av alla känslor som snurrar runt, på grund av min kärlek till mitt förlorade barn. 
Jag ska försöka le, skratta, träna och må bra. 

(null)

Nu är måste jag berätta när Nova och jag var på öppna förskolan igår förmiddag. 
Vi satt och "degade", en tjej i 5 års ålder vill sitta där jag sitter, jag flyttar på mig och Nova säger, Fajjmo du ska sitta hos mig. Sätter mig bredvid på andra sidan Nova. 
Flickan frågar då, har du ingen mamma? (Troligen för hon ropat på Fajjmo några gånger) 
Jo, säger Nova. 
Nästa fråga, har du ingen pappa. 
Nova tittar på mig, min pappa är en ängel, han är i himlen. Flickan blir tyst, sen kommer frågan. 
Är han död? 
Flickan säget då, då har du ingen pappa? 
Jo, jag har visst en pappa, han är i himlen. 
Flickan, vad heter din pappa? 
Nova svarar, pappa Hampus ❤️ 
Jag är nära till tårar under deras lilla samtal.

#levväl ❤️