Jag kan inte....

Allmänt / Permalink / 0
gå till Hampus plats.
Sist jag var där var på hans födelsedag. 
Vet inte hur många gånger jag tänker på vägen hem från jobbet, träningen, handlingen osv. Då, då ska jag blinka höger vid sotarevallen. 
Var på torget i lördags morse, köpte lite till kräftskivan vi skulle på senare på kvällen. 
Å vilka vackra blommor, dom ska jag åka förbi med till Hampus, det var min tanke, men i bilen hem bryter jag ihop. 
Varför ska jag ens behöva åka till kyrkogården, tillråga av allt mitt barns G R a V !  
Inombords finns ett stort hål, det kommer aldrig att fyllas, det spelar ingen roll om det händer roliga saker runt mig. 
Jag skrattar, ler, skojar och lever mitt liv, men det är aldrig mer detsamma. 
Första tanken när man vaknar är Hampus, innan man somnar med världens karusell som snurrar där inne så är tanken Hampus. 
Det är tankar som är overkliga, jag förstår men jag vill inte att det ska vara så. 
Jag vill att Hampus ska komma hem, men jag vet att det aldrig blir så, men jag vill, vill, vill.
Jag saknar framtiden vi skulle haft tillsammans. 

(null)

Att jag börjat 90-dagars utmaningen är ett steg i rätt riktning, sorgen finns alltid med i ryggsäcken, men lite av sorgen blir lättare. Tankarna är inte så intensiva, jag får tid att träna, utmana mig och fokusera på det som hjälper mig att ta klivet in i den nya vardagen som detta är för mig. 
En vardag utan min älskade Hampus 💔

#levväl ❤️




Till top