När jag kommit....

tillbaka lite i arbetslivet, inser jag rätt snabbt att jag inte är så stark som jag tror jag är. 
Det är bara jag som viljat ta steget att börja arbeta, inga påtryckningar från arbetsgivare, samhället i stort, utan min egen vilja att göra min plikt. 
Det är nu vardagen smyger sig på, det är på gott och ont. 
När jag arbetar får jag lite andrum från sorgen, jag hinner inte tänka, man bara är i nuet. 
Sen kommer nästa känsla.... är det såhär det ska kännas nu? 
Var finns livsglädjen? Hur ska man kunna leva med denna sorg. 
Ä r det såhär L i V E T ska vara tills jag själv tackar för mig? 
Från att känt mig stark, fylld av energi, inser jag ganska snabb att ett pytte, pyttelitet ord kan göra att jag ligger där som en dörrmatta och det är bara att trampa av er "snön" på mig... 
I nästa mening försöker jag få mig själv att förstå.... 
Du måste hitta dom där små, små sekunder som gör att du inte dimper. 
Nova ❤️
(null)

Hon gör att jag håller mig flytande över ytan!
Ytan som slutar med Hampus, jag har Nova till låns, mitt barnbarn ❤️ jag kommer aldrig få några mer barnbarn. 
Bara att skriva det, gör ju att man är ensam, fast man är stor familj ❤️

#levväl  ❤️