Den svarta....

mörka natten, den är skrämmande, det prasslar till i en buske bakom mig, jag är på väg hem. 

Jag känner hur jag andas fortare, vill att tiden ska stanna upp.

 Jag märker att jag blir jagad, det är någon som vill mig illa.  

Plötsligt tar någon tag i min axel, jag tittar in i mörka hotfulla ögon, jag vill skrika men det går inte, hur jag än försöker får jag inte fram ett ljud. 

Plötsligt faller jag till marken, jag känner inte smärtan när jag faller och mitt huvud slår hårt i marken. Det jag känner är något varmt som rinner längs mitt öra, känner tafatt efter och märker att det är rött, det är blod. 

Det enda jag tänker på är Nova ska hon förlora sin farmor nu också. 

Det värker och gör ont, men smärtan är något diffust, den finns men äger inte mig. 

Nu blir det kamp på liv och död! 

Över mig sitter en man, en man jag inte känner igen, varför vill han skada mig? 

Vaknar upp och känner hur hjärtat dunkar, jag är varm, varm så svetten rinner längs pannan. 

Instinktiv känner jag efter så det inte är blod, jag har drömt och jag ligger på stranden i Bodrum, mitt på ljusa dagen. 

(null)

Idag har varit en känslosam dag, det har varit jobbigt att vara M I g ! 
Det är en kamp varje dag, vissa dagar mer än andra. 
Ibland önskar jag att alla fick en dag i mina skor, en dag att få känna på den värsta känsla som finns. 
Det är som att trampa runt i kvicksand, du sjunker, du är rädd, du vill inte drunkna. 
När man kämpat och trampat med fötterna som en galning och inte kommer någon vart. 
Då vill man ge upp, släppa taget och bara sjunka. 

(null)

Utanför syns inte mycket smärta, den göms där inne och kommer ut i tårar. 
Så ofta som jag gråter, ibland undrar jag... 
hur mycket tårar finns? 

#levväl ❤️