28 juni och....

fredag, förra året var fredagen den 29 juni
och vi gick in i en fullsatt kyrka och det är mitt älskade barn jag tvingas begrava. 
Undrar hur jag själv lyckats överleva? 
Sekunder blir minuter, minuter till timmar, timmar till dygn och så har ett år gått. 
Året som känts hopplöst, förtvivlat, orkeslöst, tråkigt, tröttsamt. 
Visst finns där glädje, strimor av hopp men det finns inte samma känsla inuti mitt hjärta.

(null)

Undrar ibland om jag är konstig? Jo, jag vet en del tycker nog det. 
Jag vill inte att det ska vara såhär, jag vill inte förlora mitt b A R N ! 
Fast ändå så har min tanke nästan blivit likgiltig. Eller är det så att jag förlikat mig med sanningen, det är ju såhär livet kommer vara. 
Jag har inget val, det är bara att acceptera och försöka trampa vidare sekund för sekund, minut för minut, timme för timme och helt plötsligt har det gått en dag i mitt nya liv. 

Såhär ett år försent måste jag ju passa på att tacka alla som gav Nova en gåva ❤️ istället för blomma till Hampus. 
Dom sitter på ett ISK konto och växer.

(null)


#levväl ❤️


#1 - - Måddan :

Att sörja är en del i prosessen, och de sörjande kommer varandra närmare. Livet är inte rättvist även om vi vill att det skall vara det.
Kram

Svar: Kram ❤️
Lindha Carlgren Wadsten