Klumpen.....

växer, det närmar sig ett års dagen 💔 då du lämnade mig och många, många andra i stor S O r G ! 
Jag känner mig orolig, ledsen, arg, förtvivlad, uttröttad, vill egentligen inte göra ett skit. 
Känner att inget är roligt längre, jag ler, skrattar, men själva känsla infinner sig inte i leendet eller mitt skratt. 
Innanför mitt skal är det svart, mörkt, tomt, tänk er en brunn du tittar ner i. 
Där nere, långt där nere finns jag. 
Jag har försökt klättra upp, där uppe är det ljust, där finns skratt, glädje och viljan att finnas kvar.  
Jag spjärna fast mig med benen, medans jag försöker greppa stenarna som ska ta mig upp, jag tappar taget, jag halkar och hamnar återigen på botten, vattnet är kallt, mina kläder är blöta, jag sätter mig på brunnens botten och skriker ut min smärta. 
Så passerar dagarna, men jag klättrar varje dag, kommer lite längre innan jag faller igen, men jag kommer inte ge mig. 

(null)

Ibland känns du nära, som ett pirr, en lätt beröring, en kittlande känsla. 
Jag är glad för varje liten rest av dig, varje dröm om dig. Själen lever vidare, de säger att vi är energi och att vi aldrig "tar slut". 
Jag hoppas och tror att det är så.
Jag vet i alla fall att kärleken till mitt barn är evig ❤️

(null)

(null)

Mitt älskade barn hur kunde det bli såhär, är vår tid på jorden förutbestämd, har vi alla en dag när vi tar farväl? 
Jag har så mycket frågor, tankarna snurrar och snurrar. 
Tänk om hjärnan hade en on och off knapp så jag fick vila en stund från allt.

(null)

#levväl ❤️
#1 - - Anonym:

❤️❤️❤️ Mvh Malin Löf

Svar: ❤️❤️❤️
Lindha