Hur kan tiden...


gå så fort?! Det har gått ett år, ett år sen vi sänkte ner din aska i jorden. 
Det känns som igår, när vi satt i det lilla kapellet, prästen pratade som vackert om dig och din lilla Nova ❤️ 
Det känns overkligt, hur kan det kännas overkligt när jag gått igenom allt detta. 
Önskar av hela mitt hjärta att allt var en skräckfilm och jag kunde spola tillbaka, aldrig titta på filmen som spelas upp i huvudet varje dag. 
Hela filmen spelas inte varje dag, men sekvenser från samtalet eftermiddagen den 9 juni-18  till nu, spelas om och om igen! 

(null)

Promenaden ner till din plats, var den värsta promenad jag gjort. 
Hur kan en mamma behöva bära sitt barn i en urna? 
Det borde vara F Ö r B J U D E T ! 
När jag skriver om det så blir det lättare att andas, men det är så svårt, frustrerande, ledsamt, sorgligt att behöva leva med smärtan som det är att förlora sitt barn. 
Han är ju min värld liksom, nu är ju min värld borta. 
Jag har fått äran att var med i en ny värld, det är inte min egen värld, men hon är en stor del av min nya värld och i henne finns en liten del av mig och en stor del av sin pappa. 
För henne gör jag allt, lika dant som jag gjorde för hennes pappa. Lite äldre och klokare är jag troligen, så misstag som gjordes då kommer inte göras om i min nya värld. 

(null)


#levväl ❤️