15 månader....

sen jag fick det där samtalet som är alla föräldrars mardröm. 
Det värsta för mig var det ingen mardröm jag kunnat vakna upp från. 
Denna gräsliga sorg som tär och gnager, den verkar aldrig sluta naggas. 
När man mår lite bättre ena dagen, tänker man vad skönt att få lite lugn. Sen kommer den och som vågen kommer. 
Denna jättevåg, den slår undan mig, jag hamnar under vattnet, kämpar och fightas för att ta mig upp till ytan igen. 
Ibland känner jag, jag orkar inte, jag vill inte kämpa, det är bättre jag låter kroppen sjunka. 
Sen kommer väl överlevnadsinstinkten och man börjar veva med armarna för att ta sig upp, upp för att få luft. 
Väl uppe är man totalt utmattad, just där och då vill man bara ligga kvar, för kraften att kämpa med sorgen tär både psykiskt och fysiskt.
Önskar av hela mitt hjärta att jag haft ett nytt kort på Hampus ett som var från idag. 
Varför kunde inte du få F i N N A s kvar? 

(null)

Du är i mina tankar jämt, du får min hjärna att gå igenom dagarna efter du försvann dagligen. 
Jag går igenom mötet med dig på bårhuset varje dag. Jag ser mitt barn död!
Jag går igenom din begravning varje dag. Jag begraver min son, ligger han där i kistan? 
Jag ville så att han skulle vakna, res dig upp från kistan, så går vi härifrån.
Jag går igenom din urnsättning varje dag. 
Då ligger din aska i den blåa urnan, hur ska man orka gå vidare? 
Det är snart ett år sedan vi sänkte ner din aska, jo man går vidare men det är inte lätt. 
Det är det svåraste jag någonsin gjort och det kommer nog alltid vara svårt. 
Hur får man hjärnan att stanna upp? 
Låt mig hoppa av karusellen bara för en stund, låt mig lägga ner min ryggsäck med sorg bara för att hinna återhämta mig lite.
Sorgen kommer aldrig försvinna, min längtan och saknad kommer alltid finnas kvar, min kärlek till dig mitt barn kommer alltid finnas kvar. 
Därför tar det aldrig slut! 
Därför finns det alltid smärta!

(null)

#levväl ❤️