Kanske, kanske...

Allmänt / Permalink / 2
känner jag mig patetiskt. 
Jag delar inlägg om mitt mående, min sorg, min lycka ja faktiskt så blottar jag hela mig själv. 
Varför gör jag nu detta? 
Kanske är det för att jag vill att ni ska se den sörjande mamman, den älskade farmorn, den arbetande kvinnan, den älskade frun, den krävande frun, den frun som får panik när man får en kram? Den frånvarande vän som jag blivit, den förhoppningsvis goda arbetskamrat, den faktiskt krävande arbetskamrat som jag blivit, den kvinna som vaknar varje dag, hon som har förlorat sitt fotfäste, som trevar varje dag för att orka. 
Jag försöker, kämpar och vill. 
Ibland känner jag att: 
Jaha, vad händer nu, ingen hör av sig, 
andras liv rullar på det är som 
H A M P U S aldrig funnits... 
Jo, för en del av er så vet jag och jag får bekräftelse, men jag som mamma vill ha mer. 
Att man med så många människor omkring sig, kan känns sig så ensam. 
Öppnar en fil på datorn som jag inte kunnat kolla i. 
(null)

Nu förstår jag varför, stänger ganska snabbt. 
Delar ändå med mig, för känslan jag känner nu önskar jag ingen! 
Kanske är det mitt dåliga samvete, jag lämnar lite hastigt den där onsdagen, vi båda vet att Nova blir ledsen när vi går. 
Pussar bara med en slängkyss, ett hjärta med händerna och säger jag älskar er ❤️ medans du läser i en bok för din dotter. 
Soffan där ni satt är kvar, vi lever i den! 
När andra bara sitter där, så är varje pytteliten bit betydelsefull för mig ❤️
Hade jag vetat, hade jag aldrig lämnat dig, jag hade varit hemma, vägrat släppa dig! 
Glad Alla Hjärtansdag ❤️

#levväl ❤️







#1 - - Anneli:

Jag finner inga ord vännen. Det är hemskt det du/ni går igenom.
Jag kan inte säga att det blir bra för det kommer alltid att finnas något som kommer att värka i ditt hjärta. Men,,, det lättar lite men det tar tid o du måste låta dig få ta den tiden du behöver. Jag tänker på dig.
Kramar Anneli

Svar: ❤️
Lindha

#2 - - Madeleine Nilsson:

Förstår precis hur du tänker. Känns som alla andra släpper direkt efter begravningen.. man står där själv kvar som sörjande mamma och det känns som alla andra glömt :-( kramar i massor från en annan änglamamma

Svar: ❤️
Lindha

Till top