NĂ€r jag.....

AllmÀnt / Permalink / 0

precis lyckats somna och vaknar upp abrupt och hjĂ€rtat dunkar, det slĂ„r sĂ„ jag ser mitt tĂ€cke lyfta sig. 

Vad hĂ€nder? 

Ångestklump i magen. 

TĂ„rarna trillar och allt som snurrar i huvudet Ă€r den hemska sommardag i juni nĂ€r mitt liv slogs i spillror. 

(null)

Vad drömde jag ens, jag minns inte. 

Nu spelas allt upp som en film inne i huvudet. 

Försöker sĂ€ga till mig sjĂ€lv att det Ă€r okej att mĂ„ dĂ„ligt, kĂ€nna kĂ€nsla och lĂ„ta det göra ont. 

Hur kan saknaden och sorgen komma i sĂ„ olika vĂ„gor? 

Ibland lite lĂ€tta gĂ€ss, för att i nĂ€sta stund bli en tsunamin som skövlar undan allt i sin vĂ€g, kvar ligger en söndergrĂ„ten, mörbultad mamma som överlevde den stora vĂ„gen, men som behöver plockas upp frĂ„n spillrorna och limmas ihop till en nĂ„gotsĂ„nĂ€r fungerande mĂ€nniska. 

Jag kan inte limmas fullt ut för den största biten gick mig förlorad. 

Jag eller vi var pĂ„vĂ€g efter kvĂ€llspromenaden till Hampus 💔 för jag har inte varit dĂ€r pĂ„ flera veckor, men jag har s v Ă„ R t att gĂ„ dit, jag hittar pĂ„ ursĂ€kter för att slippa. 

Samtidigt dyker stĂ€dmanin upp i huvudet, det enda jag tĂ€nker pĂ„ Ă€r stenen och att den behöver tvĂ€ttas av, för den blir ju lĂ€tt mossig. 

Den riktiga tanken pĂ„ varför jag ens mĂ„ste gĂ„ dit, dyker nĂ€sta aldrig upp. 

HĂ€r Ă€r jag nog i förnekelsen, jag vill inte behöva gĂ„ till min sons gravplats. 

Jag vill ha mitt Ă€lskade barn hos mig. 

Nu har hjĂ€rtat lugnat ner sig, klumpen Ă€r lika stor, men jag vet att livet nu Ă€r livet som det kommer vara. 

Det stora tomrum Ă€r tomt och kommer aldrig fyllas. 


#levvĂ€l ❀






Till top