När jag.....

Allmänt / Permalink / 0

precis lyckats somna och vaknar upp abrupt och hjärtat dunkar, det slår så jag ser mitt täcke lyfta sig. 

Vad händer? 

Ångestklump i magen. 

Tårarna trillar och allt som snurrar i huvudet är den hemska sommardag i juni när mitt liv slogs i spillror. 

(null)

Vad drömde jag ens, jag minns inte. 

Nu spelas allt upp som en film inne i huvudet. 

Försöker säga till mig själv att det är okej att må dåligt, känna känsla och låta det göra ont. 

Hur kan saknaden och sorgen komma i så olika vågor? 

Ibland lite lätta gäss, för att i nästa stund bli en tsunamin som skövlar undan allt i sin väg, kvar ligger en söndergråten, mörbultad mamma som överlevde den stora vågen, men som behöver plockas upp från spillrorna och limmas ihop till en någotsånär fungerande människa. 

Jag kan inte limmas fullt ut för den största biten gick mig förlorad. 

Jag eller vi var påväg efter kvällspromenaden till Hampus 💔 för jag har inte varit där på flera veckor, men jag har s v å R t att gå dit, jag hittar på ursäkter för att slippa. 

Samtidigt dyker städmanin upp i huvudet, det enda jag tänker på är stenen och att den behöver tvättas av, för den blir ju lätt mossig. 

Den riktiga tanken på varför jag ens måste gå dit, dyker nästa aldrig upp. 

Här är jag nog i förnekelsen, jag vill inte behöva gå till min sons gravplats. 

Jag vill ha mitt älskade barn hos mig. 

Nu har hjärtat lugnat ner sig, klumpen är lika stor, men jag vet att livet nu är livet som det kommer vara. 

Det stora tomrum är tomt och kommer aldrig fyllas. 


#levväl ❤️






Till top