Onsdag...

Allmänt / Permalink / 0

kväll och jag har gjort en tur ner i brunnen. 

När jag faller lyckas jag ändå hamna några steg ner och inte ända ner i botten, då vet i tusan om jag lyckats ta mig upp. 

Det började i söndagskväll. 

Kan det varit att Nova som varit hos oss en längre tid nu åkte till sin mamma. 

Jobbigt att lämna henne, saknar ❤️

(null)

Vilka ögon ❤️

Saknaden blir så stor och jag blir nästan handlingsförlamad, jag ligger bara och stirrar upp i taket. 

Det har varit så några dagar, hur jag än försökt, så har ångesten och det negativa  tagit större plats än positiva tankar. 

Dom säger att man blir vad man tänker, så är det nog, men hur kommer man ur den negativa spiral som slingrar sig runt kroppen och bara håller mig kvar? 

Härom natten eller framåt morgon timmarna fick jag ingen ro, tog två glas rosé. 

Tog min cykel, tårarna rinner och jag vill bara försvinna, bara få lugn och slippa denna saknad som äter upp mig inifrån . 

Cykel leder mig hem till mor och far. 

Där stormar jag inte och väcker dom, tårarna sprutar och jag lägger mig i fosterställning hos mamma. 

Hon kramar om mig och jag känner mig lugnare, snart 50 år och ändå så "liten" ibland. 

Jag behövde väl min mor just där och då. 

Så otroligt tacksam att dom finns kvar ❤️ 

När jag sedan cyklar hem framåt förmiddagen har jag planerat så mycket, inget blir gjort. 

Jag hamnar i soffan och tårarna bara rinner, när någon frågar hur jag mår, så bara trillar tårarna. 

Vänder på dygnet och idag vid 11:30 ringer mamma, frågar hur jag mår. 

Hade hon inte ringt, hade jag aldrig kommit upp idag, hon behövde min hjälp och då gick jag upp, trots att hela kroppen var dom betong, gick liksom inte rubba. 

Stannade på vägen hos min tvillingbror med familj, då grät jag också. 

Ändå skönt att bara sitta där och prata om ditt och datt. 


Tar mig sedan till Friskis och kör utmaningen vecka 3:1, magpass och dagliga. 

(null)


Tänkt flera gånger att jag hoppar av, jag ger ju upp. 

Senare tänkte jag, lyckas jag till 50% då är det ju bättre än att ge upp. 

Så jag tänker fortsätta och göra så gott jag kan. 

Jag mår så mycket bättre när jag 

T R ä N A R och sköter mig kost, men så ibland kommer livet och ger mig både en vänster och högerkrok! 

Jag blir knockad, ibland lyckas jag resa mig innan domaren räknat till 9 ibland ligger jag kvar och låter mig bli knockad. 

Juni och Juli är dom värsta månaderna för mig, resten av året också, men just dessa två när man ser alla familjer fira semester, alla är så jävla lyckliga, då går jag itu. 


#levväl❤️


Till top