Arbetshelg...

Allmänt / Permalink / 0

tillända. 

När jag åker hem slås jag av att jag kämpar med en känsla som tynger mig. 

Den har lagt sordi på mitt halva hjärta som kämpar för att slå. 

Inte fysiskt för kroppsligt är jag mer välmående än någonsin. 

Psykiskt har jag varit i en svacka en längre tid. 

Jag är glad, men det är inte samma glädje längre. 

Saknar han så mycket! 

Han var ju mitt allt, han var ju liksom min.

(null)


Jag hade planerat vad som skulle hända under denna lediga dag. 

Jag hamnar i soffan och kan inte ta mig ur den, hur jag än försöker får jag ingen kraft. 

Trots att hela jag är pigg, är jag samtidigt lamslagen. 

Hampus har varit så närvarande i mitt sinne, ibland känns det som hans hand legat på min axel, gett mig en klapp på kinden. 

Jag har inte vågat öppna ögonen, tänk om han står där? Hur skulle jag då reagera, nä jag fortsätter blunda och låter känsla av hans närvaro vara kvar. 

Overklighetskänslan slår mig varje dag, ibland i liten skala, ibland otroligt stort! 

När klumpen blir som medicinbollen, ryggsäcken sitter där med sin packning som fyllts på från alla livets kriser och tsunamivågen rullar in. 

Då har man inte mycket att sätta emot, tung, klumpig och fylld med sorg är det bara retirera och åka med vågen och hoppas man kommer helskinnad ur vågen. 

Det är så otroligt sorgligt att man ska behöva förlora sitt barn, vad är meningen med att universum tog mitt enda barn! 

Att barn lämnar före sina föräldrar borde vara förbjudet! 

(null)


#levväl ❤️

Till top