Söndag....
TÀnk om jag för en sekund eller tvÄ kunde fÄ slippa att mÄ dÄligt.

Jag tycker att min smÀrta, min sorg blir djupare, den drar mig lÀngre ner i den djupa brunn dÀr jag varit mÄnga gÄnger under mina 47 Är. Jag har lyckats klÀttra upp mÄnga gÄnger, man blir sÄ lycklig nÀr man ser ljuset pÄ vÀg upp, tillslut kan
man titta över kanten och dÄ hoppas man att aldrig behöva falla ner igen.
Nu Àr jag dÀr pÄ botten igen, det Àr kallt, fuktig, mörkt, vÀldigt mörkt och otÀckt.
HjÀrtat har gÄtt i tusen bitar, nu ska bitarna komma pÄ plats, helt fullt kommer det aldrig bli, den största biten fattas mig.

Jag behöver komma igÄng att arbeta, men jag behöver börja om, göra nÄgot annat.
Hoppas att min arbetsgivare Jönköpings kommun kan hjÀlpa mig att hitta nÄgot nytt arbete och inser att jag Àr en tillgÄng efter 30 Ärs arbetslivserfarenhet.
Jag var pÄ Lisa Nilsson i fredags, det blev en kvÀll med mycket kÀnslor, i 20 Ärs Älder betydde texterna nÄgot helt annat.
Nu relaterade jag texterna till min sorg, till min son, till allt som hÀnder i nuet.
Ibland kÀnns det som jag tar pÄ mig ett skal, det gör jag för att skydda mig sjÀlv antar jag.
Det kÀnns fortfarande som allt som hÀnt, inte hÀnt. Jag vill inte att det ska ha hÀnt. Alla dessa bilder som dyker upp hela tiden, det tar aldrig slut.
Hur fasen kommer mitt liv bli utan mitt barn, hur ska jag hitta tillbaka, hur ska jag kunna bli hel igen?
Det Àr vÀl bara att börja klÀttra UPp ur den förbannade brunnen igen!
Ett steg i taget och hoppas pÄ att solens stÄlar vÀntar pÄ mig nÀr jag Àr dÀr.
Lev vĂ€l â€ïž