Fick en fin.....
vers av Nina idag, den kÀndes i kropp och sjÀl.
*Min mamma Àr sÄ stark, det sÀger faktiskt alla.
I ensamhet om natten har jag sett hennes tÄrar falla.
Under sömnlösa nÀtter kommer jag tassande pÄ tÄ.
Hon vet inte att jag Àr dÀr för att fÄ henne att förstÄ.
Lika Àndlöst som strandens vÄgor och hennes smÀrta.
Jag vakar över min starka mamma, som alltid bÀr mig i sitt hjÀrta.
Hon bÀr pÄ ett leende, ett leende som hon tror hon döljer.
Genom himlens port ser jag tÄrarna som följer.
Min mamma försöker hantera döden för att hÄlla mig kvar, men alla som kÀnner henne vet att det Àr den enda möjligheten hon har.
NÀr jag vakar över min starka mamma... genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att Ànglarna vakar över mig nu som hon gjorde förr.
Jag vet att det inte hjÀlper eller lÀttar bördorna hon bÀr, har du möjlighet, gör ett besök.... och visa att du hÄller henne kÀr.
Vad hon Àn sÀger, hur hon Àn mÄr.
Min S T a R K A mamma har ett hjÀrta, för alltid fullt av sÄr*

SĂ„ tacksam för alla bilder man har kvar i sociala medier đđ»
Ibland verkar det som mina vÀnner kÀnner pÄ sig att idag Àr en vÀrre skitdag Àn andra.
Erna som svÀnger förbi med korg full med godsaker, pratstunden som gör att man just dÀr och dÄ mÄr bÀttre, kÀnslan att fÄ mÄ bra en liten stund Àr guld vÀrt!
Ett sms, en kram och lite samtal utanför affĂ€ren gör att man fixar dagen lite lĂ€ttare. Tack Maria â€ïž
Lotta som svĂ€nger förbi med en pĂ„se omtanke â€ïž
Hade gÀrna kramat om dig, synd att jag var ute pÄ vift.
Ida som finns 24/7 â€ïž
Jag Ă€r tacksam för er alla som finns dĂ€r för mig, ingen glömd â€ïž đđ»

Dom hĂ€r tvĂ„ gör att jag orkar vidare â€ïžThomas som sjĂ€lv har sorg, han har inte bara sin sorg utan fĂ„r stĂ„ ut med mig.
KÀnner sjÀlv att jag Àr förÀndrad, jag Àr inte samma Lindha men hur ska kan jag nÄgonsin bli det?
En stor del av mig, en stor bit av mitt hjÀrta Àr borta.
Denna stora tomhet, kommer över mig överallt nu förtiden, tÄrarna har inget stopp.
Jag har fÄtt lustig kÀnsla i huvudet, nÄgot jag aldrig upplevt innan, det Àr tur jag gÄr till psykolog.
Annars hade jag nog trott jag var pÄvÀg att bli tokig, allt Àr normalt pÄ en akut stressreaktion, tex sorg.
Kropp och sjÀl reagerar precis som den ska enligt sorgsnurran.
Min jobbigaste tanke som snurrar Àr, snart Àr det urnsÀttning, dÄ Àr det slut, dÄ grÀvs urnan ner, hur fan ska jag fixa att det Àr slut?
Har ju haft nÄgot att "hÄlla" fast vid innan, nu dÄ?
Ăr det dĂ„ mitt stora sorgearbete börjar?
Ăr det dĂ„ mitt "nya" liv som mamma till dött barn börjar, nĂ€r han Ă€r i jorden.
Hampus lÀmnade kroppen innan det smÀllde, det Àr jag helt sÀker pÄ, men det Àr ju kroppen man ser och sÀger farvÀl till.
Det Àr tungt att andas, den stora tunga medicinboll som slungas runt i kroppen gör att man blir matt, man orkar fixa livet, men det blir pÄ sparlÄga, det gÄr i slowmotion.
Nu Ă€r Nova hos oss, hon hjĂ€lper mig i min sorg â€ïž med henne mĂ„ste jag vara nĂ€rvarande till 110% och det kĂ€nns skönt att fokusera pĂ„ annat.
Sorgen finns dÀr alltid, men jag andas lÀttare nÀr hon Àr med mig.
Tur jag bloggar nu, annars hade jag somnat, hon sussar sĂ„ gott bredvid mig. Det bĂ€sta som finns att lĂ€sa saga och fĂ„ somna bredvid mitt Ă€lskade barnbarn â€ïž

Lev vĂ€l dĂ€rute â€ïž