NĂ€r jag.....
precis lyckats somna och vaknar upp abrupt och hjÀrtat dunkar, det slÄr sÄ jag ser mitt tÀcke lyfta sig.
Vad hÀnder?
Ă ngestklump i magen.
TÄrarna trillar och allt som snurrar i huvudet Àr den hemska sommardag i juni nÀr mitt liv slogs i spillror.
Nu spelas allt upp som en film inne i huvudet.
Försöker sÀga till mig sjÀlv att det Àr okej att mÄ dÄligt, kÀnna kÀnsla och lÄta det göra ont.
Hur kan saknaden och sorgen komma i sÄ olika vÄgor?
Ibland lite lÀtta gÀss, för att i nÀsta stund bli en tsunamin som skövlar undan allt i sin vÀg, kvar ligger en söndergrÄten, mörbultad mamma som överlevde den stora vÄgen, men som behöver plockas upp frÄn spillrorna och limmas ihop till en nÄgotsÄnÀr fungerande mÀnniska.
Jag kan inte limmas fullt ut för den största biten gick mig förlorad.
Jag eller vi var pĂ„vĂ€g efter kvĂ€llspromenaden till Hampus đ för jag har inte varit dĂ€r pĂ„ flera veckor, men jag har s v Ă„ R t att gĂ„ dit, jag hittar pĂ„ ursĂ€kter för att slippa.
Samtidigt dyker stÀdmanin upp i huvudet, det enda jag tÀnker pÄ Àr stenen och att den behöver tvÀttas av, för den blir ju lÀtt mossig.
Den riktiga tanken pÄ varför jag ens mÄste gÄ dit, dyker nÀsta aldrig upp.
HÀr Àr jag nog i förnekelsen, jag vill inte behöva gÄ till min sons gravplats.
Jag vill ha mitt Àlskade barn hos mig.
Nu har hjÀrtat lugnat ner sig, klumpen Àr lika stor, men jag vet att livet nu Àr livet som det kommer vara.
Det stora tomrum Àr tomt och kommer aldrig fyllas.
#levvĂ€l â€ïž