KÀnslan nÀr kropp...
och sjÀl samarbetar.
DÄ lyckas jag ta mig ut pÄ en promenad i solen!
Det snurrar runt i huvudet, tankar om allt möjligt.
Jag frÄgar mig sjÀlv, hur mÄr du? Funderar knappt utan svarar.
Jag mÄr bra, om jag ser till det stora hela sÄ mÄr jag bra!
Sen kommer det mentala, som uppenbarligen blivit min akilleshÀl! Min svaga punkt som Àr sÄ stor ibland, dÄ slÄs mina ben undan och jag faller.
Jag borde acceptera att det Àr okej att mÄ skit ibland, varför ska det psykiska mÄendet vara sÄ tabu, hade jag haft en synlig skada hade man inte blivit sÄ ifrÄgasatt.
Jag Àr nog proffs pÄ att gÄ runt i cirklar och liksom aldrig komma till kÀrnan.
Hur tar jag mig dit? Hur ska jag göra för att ta till mig alla verktyg som behövs för att fÄ en gnutta ro i hjÀrnan.
Jag tror mig veta hur man ska göra, men varför hamnar jag framför bommen som sÀger stopp?
NÀr man Àr som jag, dÄ Àr det inte bara att gÄ ut och gÄ, nÀ dÄ ska jag ta beslut vilken vÀg jag ska gÄ, det blir " app, lapp, sa att du slapp" inte en gÄng utan 5 gÄnger i huvudet.
Jag tar beslutet eftersom jag inte fick rÀtt av ramsan.
TÀnker gÄ förbi dÀr Hampus förolyckades, har varit dÀr tvÄ gÄnger.
NÀr jag gÄr dÀr kommer allt tillbaka, kÀnslorna allt som hÀnde den dagen.
TÀnker att jag mÄste igenom detta Äterigen, det kommer nog alltid vara sÄ, men jag mÄste lÀra mig att acceptera att jag fÄr mÄ skit och jag behöver inte ursÀkta mig för det!
Jag Àr tacksam att jag fick kropp och sjÀl ut pÄ en runda idag.
#levvĂ€l â€ïž