Dagen föreâŠ.
midsommarafton har jag nÀstan alltid jobbat, fixat tÄrta och köttbullar!
Jag tÀnkte mer att jag Àr ledig?
(2018 var jag sjukskriven, men minns knappt den dagen?)
Jag minns att det kom in en hel del swish, det plingade i mobilen!
Det var fina, omtÀnksamma mÀnniskor som swishade en slant till Nova istÀllet för en blomma till Hampe!
DÄ var jag i kaos, fungerade och gjorde det som förvÀntades av mig.
IgĂ„r tog jag bussen hem, har cyklat nĂ€sta alla arbetspass, ja jag har elcyklar men anvĂ€nder inte den, vi Ă€r inte kompisarâŠ.
NÀr jag satt dÀr, med musik i öronen kom en kÀnsla över mig, tÄrarna bara kom, kunde liksom inte hindra dom!
à terigen blev allt sant, sanningen jag faktiskt kan styra lite beroende pÄ mitt sinne?!
Eller kan jag det?
NÀ igÄr blev det sÄ pÄtagligt, tÄrarna rann, jag försöker först dölja dom, men sen lÄter jag dom droppa, rinna och kÀnner en slags befriande kÀnsla.
Tittar runt och kÀnner mig starkare Àn nÄgonsin.
Jag bryr mig inte att dom ser mina tĂ„rar, mina tĂ„rar Ă€r inte farliga, dom Ă€r inte livsavgörande, dom Ă€r tĂ„rar, tĂ„rar som hyllar min son och min kĂ€rlek till mitt Ă€lskade barn â€ïž
TÀnk om jag kunde fÄ krama han!























