Dagen före….
midsommarafton har jag nästan alltid jobbat, fixat tårta och köttbullar!
Jag tänkte mer att jag är ledig?
(2018 var jag sjukskriven, men minns knappt den dagen?)
Jag minns att det kom in en hel del swish, det plingade i mobilen!
Det var fina, omtänksamma människor som swishade en slant till Nova istället för en blomma till Hampe!
Då var jag i kaos, fungerade och gjorde det som förväntades av mig.
Igår tog jag bussen hem, har cyklat nästa alla arbetspass, ja jag har elcyklar men använder inte den, vi är inte kompisar….
När jag satt där, med musik i öronen kom en känsla över mig, tårarna bara kom, kunde liksom inte hindra dom!
Återigen blev allt sant, sanningen jag faktiskt kan styra lite beroende på mitt sinne?!
Eller kan jag det?
Nä igår blev det så påtagligt, tårarna rann, jag försöker först dölja dom, men sen låter jag dom droppa, rinna och känner en slags befriande känsla.
Tittar runt och känner mig starkare än någonsin.
Jag bryr mig inte att dom ser mina tårar, mina tårar är inte farliga, dom är inte livsavgörande, dom är tårar, tårar som hyllar min son och min kärlek till mitt älskade barn ❤️
Tänk om jag kunde få krama han!
